24 Aug

Avsnitt 23: Misslyckande

Varför är vi så rädda att misslyckas?

Vi är inte särskilt väl förberedda på att misslyckas i detta landet. Vi får priser för att vi deltar, vi får veta vi gjorde bra ifrån oss fastän vi kom sist.

Mina föräldrar har gjort allt för mig. Dom lärde mig tidigt att det är ok att det inte går som man vill, bara man gjort sitt bästa.

Men någonstans på vägen så ändrades mina tankegångar, trots mina föräldrars ord.

Efter två utbildningar (ca 2005) hade jag fortfarande inte jobb. Det skapade stor oro, för att jag var snart tvungen att lämna studentboendet och jag hade helt enkelt kört fast. Jag sökte mängder av jobb men fick inte ens samtal eller möten tillbaka. Resultatet ledde till min första panikångestattack, mitt ute på motorvägen när jag sommarjobbade med att köra Hemglass. Mitt på motorvägen så ”vet jag” att ”nu dör jag”. Jag var en millisekund från att stanna vid vägkanten, kl 21 på kvällen på motorvägen. Men nånting fick mig att trotsa den känslan, och köra vidare med pumpande hjärta och kallsvettningar. Jag visste bara att jag skulle hem, till säkerheten. Motorvägen och mörkret var faran.

Några år av panikångest är ingen bra grogrund för resistens mot misslyckande. Att inte ens våga gå ut på gatan, men samtidigt inte våga vara hemma själv inger inte självförtroende. Det ger ingen grund för att våga saker, att våga misslyckas. Det ledde till nattliga skakningar, fyra olika besök på akuten som till slut blev en remiss till hjärtläkare som sade ”Kom aldrig hit igen, det är inget fel på ditt hjärta”.

Den stora utmaningen var innebandyn, denna sport jag älskade att utöva. Så fort jag ansträngde mig så var det ”tryck över bröstet” och obehag. Jag höll ut i sex månader, sedan orkade jag inte ta den mentala fighten. Jag gav upp. Jag misslyckades i kampen mot ångesten. Det var ju inget fel på mig.

Skolan tror jag ligger mycket till skuld. Vi drivs på att får bra betyg, med det underförstådda hotet att kaos och elände väntar dom som inte pluggar vidare. Syokonsultentet målar upp skräckscenarion. Elever stressar över tentor och prov, och låser in sig i veckor för att plugga. Vi får besvikna lärare som ser det som mitt fel allena att jag inte förstod den komplicerade matteuträkningen. ”Vi provar igen Andreas…. 453 gånger 23 delat med kvadratroten ur 45…….”

Ridå.

Skolan skall bygga starka människor. Vi ska bli medlemmar av ett rätt ok fungerande samhälle i norra Europa. Men vi förbereds inte på misslyckande i skolan. Vi tillåts utforska världen inom väldigt små ramar. Gud förbjude att du inte vill eller orkar plugga, då är enda utvägen fattigdom och elände enligt familj och samhälle.

Klart det skapar stress! Vi har generationer av ungdomar som vuxit upp till osäkra vuxna, som inte hanterar ett ”nej” eller som tar motgång som ett katastrofalt misslyckande och blir deprimerade.

Samhället är inte ok med misslyckande. Att förlora jobbet ger många en känsla av misslyckande och ångest, istället för möjlighet att gå vidare mot andra mål. Det är ”synd” om dom som fölorar jobbet, och allt jobbigt i världen drabbar dem.

Att våga gå mot strömmen är heller inte accepterat. Vi ska leva efter en formel:

Studier→jobb→familj→ bil→ pension→ ”först nu leva livet” → dö.

Jag har läst mängder av sad stories om människor som jobbat hårt hela sitt liv, för att två dagar efter pension få en stroke och alla planer grusas. Människor som kanske hade andra tankar om hur dom ville leva men som inte vågade gå sin väg utan följde mallen. Till vilken nytta?

Varför kan inte samhället hylla dem som vågar försöka gå sin egen väg? Många gånger dras de som vågar gå en annorlunda väg ned av alla dom som inte vågar, som snackar skit och hugger i ryggen. Man önskar andra ett misslyckande, av ren avund. Det kan gälla så små saker som att någon kompis vill ändra sina kostvanor, för att folk ska bli osäkra och rycka undan stödet. ”Va, ska du sluta dricka sprit? Har du blivit nykterist höhöh”

Jag har misslyckats en del i mitt liv, i allt från studier till vänskap till djupare relationer. Jag har varit svag, jag har varit stark. Alltid har misslyckandet hängt över en som en skylt, för omvärlden att se. Trots stärkande ord från föräldrar så har man ändå känt världens dömande över en.

Det är först sedan jag träffade min fru, och min utveckling som människa tog fart på nytt i vuxen ålder som jag började se misslyckande som något lärorikt. Det kan göra ont, väldigt ont men misslyckande ger kunskap och lärdom. Dina ärr, mentala som fysiska hjälper dig att skriva din historia för omvärlden att ta del av.

Jag började pusha mig själv. Jag provade boxning, trots min irrationella rädsla för träffar och slag mot huvudet. Jag började springa, trots att jag fick ”bröstsmärtor” och ångest när hjärtat började pumpa. Jag vågade mig på att flyga, och flög längre och längre ut i världen trots den överhängande känslan av ”Det är INGENTING under mina fötter, jag dör”.

Har det gjort ont? Ja. Har jag svettats liter av skräck och dödsångest? Hell yeah. Har jag varit världens jobbigaste människa? Definitivt.

en för varje motgång som kommit, som man utmanat och vunnit över så står du starkare inför nästa utmaning. Du vet att ett misslyckande inte är hela världen. Det kan göra ont, vara obehagligt, såra människor. Det kan ge ärr. Men det kan också ge dig liv.

Att acceptera misslyckande är en viktig del av livet. Det gäller vad du än gör: förändra beteende på jobbet, tappa eller öka vikt, springa marathon och så vidare. Du kommer misslyckas. Be prepared.

Det viktigaste är att du tar emot kunskapen det ger, och använder den till något större och bättre.

Du kan bara växa av dina misslyckanden. Du kan bara göra på ditt sätt.

Det finns en formel du kan välja att arbeta efter:
Acceptera situationen
Vart ska jag
Hur gör jag
Action